Henrik tog plats höger fram och assisterade med radio och navigering på ett berömligt vis.
Bak satte Owe och jag oss för meditation, njutande av utsikten och med tillförsikt över flygkompetensen i framsätena. Vi var i goda händer! Kl 8.40 lättade vi och satte kurs mot Zielona Gora (betyder tydligen "Grünberg", precis som det gamla tyska namnet från Schlesien-tiden), en större flygplats i Polen.
Efter landning där dök en tankbil upp och gjorde slut på eventuellt tvivel huruvida vi skulle få någon bensin. Anna, så heter den rara och trevliga kvinnan på bilden, mötte upp och tog med sig Richart in i byggnaden.
Vi passade på att titta på en gammal MIG-15. Uppe från ett kontorsfönster hojtade Richart glatt: "De tar väl hand om mig, vill bjuda på kaffe och så. Fast det tar lite tid...!"
Så småningom kunde vi dock flyga vidare mot slutmålet. Prievidzas flygfält, ett gräsfält med dubbla 04/22, ligger i en dal, omgiven av ett fint, skogsklätt bergslandskap. Det här bådade gott!
Här har vi kommit fram och Owe är på väg till "rökrutan"...
Vi togs emot av Miro som visade runt oss i fabriken där ca 100 personer bygger 3-6 Dynamic i månaden. Företaget ser förtroendegivande ut, det märks att det är hjärta och brinnande intresse som är drivkrafterna, pengarna är bara det obligatoriska smörjmedlet. En god portion hantverkskunnande förväntas av de anställda.
Vi började med en titt i den hall där man förbereder skrov och vingar till ytbehandlingen. Slipning och polering sker för hand, man tar en blyertspenna och ritar ringar på ytan för att kunna se var hur mycket som avverkats. Flera kvinnliga medarbetare arbetar här, företaget tycker sig se att de är betydligt tålmodigare och noggrannare med precisionen i arbetet än männen!
Detta är delar till segelplan från hela Europa. Man har genom åren samlat på sig en gedigen erfarenhet hur renoveringsarbeten ska utföras så nu är denna verksamhet en viktig källa till inkomsterna.
Denna dam demonstrerade, fyra flygare följde förfarandet. Förtjusande!
Rundturen gick vidare till hallen där tillverkning av skrov och vingar utförs. Här ville man inte att vi skulle fotografera. Detta respekterades naturligtvis av oss, men i mina ögon tycktes det dock vara en relativt rättframma processer. Det är kolfiberdukar som limmas i olika fiberriktningar mot formar, vakum- och värmeformar osv. Tre, fyra WT-9or befann sig här i olika stadier av tillverkningen. Kroppshalvorna påminde inte så lite om barndomens Airfix-modeller...
Kul! Vi fick se brandskottet eftersom den värmeskyddande folien ännu inte monterats. Det är tillverkat av plywood av hög kvalitet, det såg ut att vara 12-15 mm platta med gissningsvis 0,6mm kryssfanér, tät till tusen. Vid de fyra motorfästena finns förstärkningar av samma platta. Tja, med facit i hand, ungefär så måste det ju se ut. Det är nog en alldeles utmärkt lösning, jag har hela tiden trott att detta också var plast, men så här är det ju mycket bättre!
En trappa upp hittade vi elektronikavdelningen. Här monteras instrumenten.
I monteringshallen fanns det 4-5 WT9or som närmade sig leverans. En eller två av dem var större reparationer. De nytillverkade var nästan utan undantag förberedda för bogsering.
Här visas den prydliga konstruktionen av oljekylare (dold under kolfibern) och termostat (alu-delen med fyra anslutningar).
Peter, en trevlig kille som nog är någon sorts förman eller verkmästare i monteringsavdelningen, visade oss protokoll mm. Ta väl hand om honom ifall han kommer flygande en dag!
Man har upptäckt den svaga kurshållningen på track i AP, fast detta kände vi redan till. Det får bli ett framtida projekt att få det att fungera bättre.
Naturligtvis passade vi på att titta på det nya projektet WT-10 som syftar till serietillverkning av en storasyster till WT-9. Den heter Advantic, har fyra platser, infällbart ställ och (på prototypen i alla fall) Rotax 914, dvs 120 hkr med turbo.
Man håller på att plocka isär för byte eller modifiering av vingfästen. Intill nu har den tillbringat 16 timmar i luften. Det här känns spännande, det är nog en av de tänkbara vägarna som fyrsitsigt kommer att gå.
Bakom verkstaden hittade vi kommande repobjekt, bl.a. denna buklandade WT-9. Den hade fått ta betydligt mer stryk än vår!
Huvudställ och nosställ, prydligt avrakade från kroppen...
Det började kurra i magarna eftersom tiden nu runnit iväg. På flygfältet finns det en restaurang, så dit styrde vi stegen. För 32 Euro kunde vi alla fyra äta och dricka oss mätta. Den alkofria ölen var faktiskt helt godkänd, men i ärlighetens namn så kan man lika gärna ta ett glas bubbelvatten med citronsmak.
Vid stor tillströmning av folk kan man skänka ut ölen direkt via yttre tappställe! Stilfullt!
Efter en god lunch styrde Richart o Owe tyvärr hemåt. Det var nödvändigt för jobbets skull men de hade bra gärna stannat över natten!
Henrik o jag passade på att ta en testtur av kärran. En dålig antennanslutning till GPSen kunde vi själva fixa genom lån av verktyg. Man arbetar övertid för fullt inför semestern så det var folk i verkstaden. Under instrumentbrädan hittade vi en av deras egendesignade "doftgranar".
Och nu överskred nog författaren till dessa rader någon maxgräns, så berättelsen fortsätter i en andra del. To be continued...
Vi får be Owe att skruva lite på den så småningom.
