Tycker ämnet förtjänar en egen tråd. Vid inflygningen av VPL testade jag en gång med Håkan i högersits. Jag tog ut varvet till PPL-mått eller mer, var halvvägs till Rängs kyrka och Håkan trodde aldrig jag skulle orka fram till 21. Sen fick jag termik där vid pölen och kom ändå in för högt så det var omdrag och då sa Håkan att vi lägger ner. Han drog något minne av en tidigare inflygning med flera försök där de aldrig kommit ner.
Senare blev jag inspirerad av att se Henrik Persson göra denna övning inom UL-trafikvarvet med VPL. Tror han brukar bränna av fart med en brant sväng från medvind till bas och sen vingglida in. Därmed började jag tro på att det var möjligt.
Självklart spelar det lite roll hur det blåser. I videon här har jag svag motvind på basen ca 03 kt och det gör allt lättare, men där är ändå mycket vingglidning ända från medvind till sättning. På ren känsla verkar jag föredra att vinglida med höger bank/vänster pedal och det ser ut att vara fallet även i vänstersvängen till basen.
Det är väldigt lätt att komma in över tröskeln i 70 kt IAS utan klaff och då räcker inte banan till utan att man bromsar. Så det är högre nosläge, fart 60-65 kt och sjunk som gäller.
Flygningen som helhet. Allt kändes totalt rätt vid checklistan, men vid förbindelseprovet var där inget ljud. Till slut såg jag att kontakterna till headsetet inte satt i och efter några minuter i en plågsamt förvriden yogaställning fick jag till slut i båda. De sitter onekligen dumt till bakom föraren, men detta är typiskt en preflight check man vill ha gjort innan man sätter sig i planet. Vid starten var där ett par tjädrar som inte ville flytta sig, men man ser på filmen att de springer för livet precis i grevens tid. Dock inget som ligger på youtube än.
Tränade vingtippningar fram och tillbaka mot Näset och sen att hålla höjden i branta svängar ca 60 grader. Högersväng ger rätt mycket stig när nosen tycks ligga plant mot horisonten, +100 ft i en 360-sväng, medan vänstersväng med motsvarande referens gav ett mindre gradvis sjunk. En grej som kan hända är att man hittar sina 60 grader och ligger rätt i höjd, men så är kulan inte i mitten och när man justerat det måste man minska banken för att inte sjunka. Då är det lika bra att börja om. Krävs mer träning. 30-graders sväng är däremot inget svårt, men nära "envelopens gränser" är Eurostaren mycket mer lättflugen och det gäller även vingtippningar av någon anledning. Ett ämne för sig.
Efter detta gick jag in i varvet för bedömnings utan klaff för första gången på 9-10 månader. Allra första till fullstopp gick ungefär lika bra till tröskeln som de andra, men ovan vid det högre nosläget lät jag planet driva lite väl långt till vänster av banan. Efter att ha backtrackat och gjort tre nya bedömnings utan klaff och två vanliga kände jag mig nöjd, bara för att snart konstatera att kameran stängts av (av mig eller på något sätt) vid senaste starten. Således upp igen och här är de två sista bedömnings modell no flaps plus en vanlig som avslutning.
Dynamic WT9. Power off landings with no flaps. Sideslip.
https://youtu.be/I0Muuono0XE
Längre version av samma flygning. Där är ett speciellt fint ljus som gör filmen njutbar på storbildstv.
https://www.youtube.com/watch?v=yVmwv5xSLSg
Bedömningslandningar utan klaff
Moderatorer: Henrik, Anders F, Anders F, Henrik