Söderslätts Flygklubb

På torsdagsmorgonen den 15 augusti samlades ett glatt gäng på ESTT. Med hjälp av Richart Bauer skulle Henrik, Owe och undertecknad flygas ner till fabriken i Slovakien. Enligt den IFR-plan som Richard filat skulle vi gå mer eller mindre raka vägen. Detta betydde kurs mot östra delen av Rügen sedan snett ner över Polen.


Henrik tog plats höger fram och assisterade med radio och navigering på ett berömligt vis.



Bak satte Owe och jag oss för meditation, njutande av utsikten och med tillförsikt över flygkompetensen i framsätena. Vi var i goda händer! Kl 8.40 lättade vi och satte kurs mot Zielona Gora (betyder tydligen "Grünberg", precis som det gamla tyska namnet från Schlesien-tiden), en större flygplats i Polen.



Efter landning där dök en tankbil upp och gjorde slut på eventuellt tvivel huruvida vi skulle få någon bensin. Anna, så heter den rara och trevliga kvinnan på bilden, mötte upp och tog med sig Richart in i byggnaden.



Vi passade på att titta på en gammal MIG-15. Uppe från ett kontorsfönster hojtade Richart glatt: "De tar väl hand om mig, vill bjuda på kaffe och så. Fast det tar lite tid...!"

Så småningom kunde vi dock flyga vidare mot slutmålet. Prievidzas flygfält, ett gräsfält med dubbla 04/22, ligger i en dal, omgiven av ett fint, skogsklätt bergslandskap. Det här bådade gott!



Här har vi kommit fram och Owe är på väg till "rökrutan"...

Vi togs emot av Miro som visade runt oss i fabriken där ca 100 personer bygger 3-6 Dynamic i månaden. Företaget ser förtroendegivande ut, det märks att det är hjärta och brinnande intresse som är drivkrafterna, pengarna är bara det obligatoriska smörjmedlet. En god portion hantverkskunnande förväntas av de anställda.



Vi började med en titt i den hall där man förbereder skrov och vingar till ytbehandlingen. Slipning och polering sker för hand, man tar en blyertspenna och ritar ringar på ytan för att kunna se var hur mycket som avverkats. Flera kvinnliga medarbetare arbetar här, företaget tycker sig se att de är betydligt tålmodigare och noggrannare med precisionen i arbetet än männen!

Detta är delar till segelplan från hela Europa. Man har genom åren samlat på sig en gedigen erfarenhet hur renoveringsarbeten ska utföras så nu är denna verksamhet en viktig källa till inkomsterna.



Denna dam demonstrerade, fyra flygare följde förfarandet. Förtjusande!


Rundturen gick vidare till hallen där tillverkning av skrov och vingar utförs. Här ville man inte att vi skulle fotografera. Detta respekterades naturligtvis av oss, men i mina ögon tycktes det dock vara en relativt rättframma processer. Det är kolfiberdukar som limmas i olika fiberriktningar mot formar, vakum- och värmeformar osv. Tre, fyra WT-9or befann sig här i olika stadier av tillverkningen. Kroppshalvorna påminde inte så lite om barndomens Airfix-modeller... Kul!

Vi fick se brandskottet eftersom den värmeskyddande folien ännu inte monterats. Det är tillverkat av plywood av hög kvalitet, det såg ut att vara 12-15 mm platta med gissningsvis 0,6mm kryssfanér, tät till tusen. Vid de fyra motorfästena finns förstärkningar av samma platta. Tja, med facit i hand, ungefär så måste det ju se ut. Det är nog en alldeles utmärkt lösning, jag har hela tiden trott att detta också var plast, men så här är det ju mycket bättre!



En trappa upp hittade vi elektronikavdelningen. Här monteras instrumenten.



I monteringshallen fanns det 4-5 WT9or som närmade sig leverans. En eller två av dem var större reparationer. De nytillverkade var nästan utan undantag förberedda för bogsering.



Här visas den prydliga konstruktionen av oljekylare (dold under kolfibern) och termostat (alu-delen med fyra anslutningar).



Peter, en trevlig kille som nog är någon sorts förman eller verkmästare i monteringsavdelningen, visade oss protokoll mm. Ta väl hand om honom ifall han kommer flygande en dag!

Man har upptäckt den svaga kurshållningen på track i AP, fast detta kände vi redan till. Det får bli ett framtida projekt att få det att fungera bättre.



Naturligtvis passade vi på att titta på det nya projektet WT-10 som syftar till serietillverkning av en storasyster till WT-9. Den heter Advantic, har fyra platser, infällbart ställ och (på prototypen i alla fall) Rotax 914, dvs 120 hkr med turbo.



Man håller på att plocka isär för byte eller modifiering av vingfästen. Intill nu har den tillbringat 16 timmar i luften. Det här känns spännande, det är nog en av de tänkbara vägarna som fyrsitsigt kommer att gå.



Bakom verkstaden hittade vi kommande repobjekt, bl.a. denna buklandade WT-9. Den hade fått ta betydligt mer stryk än vår!



Huvudställ och nosställ, prydligt avrakade från kroppen...



Det började kurra i magarna eftersom tiden nu runnit iväg. På flygfältet finns det en restaurang, så dit styrde vi stegen. För 32 Euro kunde vi alla fyra äta och dricka oss mätta. Den alkofria ölen var faktiskt helt godkänd, men i ärlighetens namn så kan man lika gärna ta ett glas bubbelvatten med citronsmak.



Vid stor tillströmning av folk kan man skänka ut ölen direkt via yttre tappställe! Stilfullt!



Efter en god lunch styrde Richart o Owe tyvärr hemåt. Det var nödvändigt för jobbets skull men de hade bra gärna stannat över natten!



Henrik o jag passade på att ta en testtur av kärran. En dålig antennanslutning till GPSen kunde vi själva fixa genom lån av verktyg. Man arbetar övertid för fullt inför semestern så det var folk i verkstaden. Under instrumentbrädan hittade vi en av deras egendesignade "doftgranar".

Och nu överskred nog författaren till dessa rader någon maxgräns, så berättelsen fortsätter i en andra del. To be continued...

Vid återställandet av Petter Ludvig paassade klubben på att göra en ansiktslyftning.

Lite uppnosigare?


Gänget på plats hälsar också att ölen smakade umärkt efter en lång reesedag och kontroll av PL.

Kvällen närmade sig så vi började promenaden mot hotellet. Det var beläget i den lilla grannstaden Bojnice, alldeles bredvid det berömda romantiska slottet. Kolla bilden i del 1, ovanför Richarts SE-LDY så ser du det!

På hotellet lämnades passen till receptionisten. Vi väntade och väntade...



Så småningom fick vi rummen, här syns utsikten från mitt rum ner mot flygfältet och Aerospool.



Det blev såklart en liten kvällspromenad. På slottet, som har anor från 1100-talet men huvudsakligen definitivt är av 1800-talssnitt, hade ungdomar samlats för en musikkonsert.

Staden är en kurort. Mot denna bakgrund kan man kanske inte bedöma Slovakiens allmänna ekonomiska läge, det vore som om en främling bedömde Sverige efter Näset, men husen såg ut att vara i ett alldeles utmärkt skick.

Det blev pizza och några öl på en uterestaurang. För den pekuniärt intresserade: Vad sägs om en Pilsner Urquell 0,5 liter för EURO 1:50?



På morgonen hittade vi Peter som, med hjälp av ett specialverktyg, justerade upp tomgången åt oss. Ja, jag vet, den blev lite för hög nu... Vi får be Owe att skruva lite på den så småningom.



En WT-9 med RG skulle just flyga iväg mot Polen. Peter föreslog att vi skulle hälsa på den äldre mannen i högersätet. Det var konstruktören Tadeas Wala i egen hög person, snart 82 år ung och alltså han som gett sina initialer till WT-9 och de andra planen! Kul att få träffa honom!
"-Är ni nöjda med ert plan?" frågade han. "Javisst är vi det, väldigt mycket!" svarade vi.



Henrik kollade igenom färdplanen och vi satte så småningom av, denna gång med mig bakom spakarna. Vädret var fantastiskt fint och det blev en härlig flygtur. Över vänster vinge hade vi efter ett tag Kunovice där vår SE-VSG skulle bli färdig samma dag. Lite märklig känsla att bara flyga förbi men de hade nog tyckt att vi var lite dumma i huvudet om vi kommit dit utan "Permit to fly" mm...



Mellanlandning i Przylep, Polen. Uttala det rätt, om du kan! Ptrzebie... Detta är ett fint flygfält, ett riktigt centrum för allmänflyget. Här kunde vi räkna till 8 AN-2or! Vi tankade 20 liter för att slippa bli nervösa över Östersjön. Uppe bakom tornet finns restaurang och hotell. Det finns det ett stort, fint häststall alldeles bredvid uteserveringen. Gissa vad som flög runt maten i mängd...



En olycklig registrering...



Flygning längst Oder. Färden gick alltså vidare, nu med Henrik som ff och med mig som navigatör/radioman. Det blev en händelselös resa på FL85, precis som en god flygning ska vara. Gränspassage någonstans vid Frankfurt a.d. Oder. I närheten av Rathenau blev en flygare dagens hjälte eftersom han upptäckt en brand.

Någon annanstans fick sig en stackare en rejäl åthutning eftersom han råkade stiga upp i ett TMA i en landningsbanas förlängning:
"- D-XX, bekräfta att Er höjd är lägre än 2500"; "Bremen, D-XX, jag är just nu på 2700..." ; "D-XX, se till att sjunka under 2500, Ni höll just på att orsaka undanmanöver hos en jet!"; (Nu befann sig förmodligen den olycklige i störtdykning med svettpärlor i pannan, väl under 2500!) ; Efter ett tag vreds kniven om ännu mer: "-D-XX, är ni nu äntligen under 2500?" (vilket han naturligtvis visste...) "Det kommer strax ännu en jet!!!".


GPSen skötte egentligen det hela så min radioinsats inskränkte sig till en startanmälan, ett hejdå, en aktivering av färdplan hos Poznan, en goddag till Bremen, ett adjö till Bremen, ett goddag till Sweden, ett begäran om sjunk samt ett adjö med avslutande av färdplan till Sweden.

Man följer ju med så gott det går på kartan, men med 1:500000 är det nog så knivigt. Somliga sjöar och samhällen är då aningens för små för att få vara med i tryck... Utan GPS gör man nog klokt i att ha 1:250000 om terrängen är helt okänd.



Så småningom dök öarna öster om Rügen upp. Kl 16.10 kunde SE-VPL äntligen sätta hjulen i ESTT-backen igen!

En fin resa hade därmed avslutats. Slovakien var för mig en relativt vit fläck på min karta. Det är Bratislava och Alexander Dubcek och lite till som var kända begrepp. men annars var jag pinsamt ovetande om detta land... Naturmässigt är det som ett Österrike i miniatyr. Flygning tycks stavas med versaler och ölen är billig. Bojnice är en idyll, omgivningarna är pastorala.

Människorna är vänliga och man kommer någorlunda hyfsat igenom svårigheter med engelska. Tyska är däremot förvånansvärt oanvändbart, men här spelar nog 1800- och 1900-talets historia in, ungefär som svenskan i Finland fast värre.

Till Prievidza med omgivningar borde vi åka på klubbresa! Själv vill och tänker jag definitivt återvända!

Anders har ju redan förtjänstfullt skildrat vår resa, men jag knäppte av några bilder jag också. Slovakien var en positiv upplevelse, verkligen! Dit återvänder vi.