Fick testa cruise climb till 2000 ft över Ringsjön, några branta svängar och ett par gungor med något lägre g-krafter än de Mikael gjorde. Nu går jag efter vad jag minns han sa, har inte dubbelkollat med EFIS´en, men han bör ha dykt upp till 140 kt innan upptagning och sen ca 120 graders bank på toppen. Jag ska ha börjat från planflykt i 120 kt och sen inte riktigt lika branta, men jag tror mina kom ner närmare stallfarten. Den här gången kändes det bara bra, medan Per Noréns våren 2016 var snäppet mer brutala och där jag precis balanserade på rätt sida om gränsen att bli åksjuk. Antar att man vänjer sig. Även Bob Hoover fick tvinga sig att komma över det innan han kunde hälla upp en kopp kaffe samtidigt som han gjorde en looping med avstängd motor på minimal höjd.
Synd bara att söndagen var turbulent, och båda dagarna hade väldigt variabel vind, men man kan inte få allt. Ska försöka lägga ut texten mer efterhand och posta fler bilder från dagarna som helhet.
Ingen dålig vingform!
Senast redigerad av 2 FredrikH, redigerad totalt 0 gång.
Gjorde en jämförande studie (Blackwing vs Dynamic) för landning på bana 12 i Eslöv (ESME).
Vänster vs höger sidvind och mycket stor skillnad på fart, vi talar om uppemot 20 kt då Mikael Carlson flög bas och åtminstone början av final med 75 kt TAS. Det han gör bör motsvara hur Håkan landar privat vad gäller stil, dvs det han beskriver som "påbörjar utflytningen före tröskeln". Inget han lär ut i skolningen, men jag misstänker det kommer från Bulldog-tiden samt att man tvärtom behöver behålla gaspådrag när man intar landningsattityden så långt före, istället för att dra av till tomgång som vi gör vid upptagning.
Detta bör ge bättre kontroll över sättningspunkten, men samtidigt, stannar motorn är väl minuslandning i det närmaste garanterad?